bloggeribloggera.blogg.se

En blogg med hälsotips, pyssel/konst, tankar kring min tro och inblick i min vardag.

Aktoritär förälder bäst?

Publicerad 2017-03-19 11:04:00 i uppfostran,

Jag läste nyss en krönika av Underbara clara (Clara Lidström), som jag kände att jag själv skulle vilja nämna i ett blogginlägg. Det hon skrev är nämligen ungefär vad jag själv länge har tänkt.
 
Jag tycker det verkar som att aktoritär tillsägelse av barn och ungdomar ses som en bättre uppfostringsmetod än att prata och lirka med barnen. Om man inte säger "Nu gör du som jag säger!... Därför att jag säger det!", utan istället låter barnet vara lekfull och högljudd eller om man sätter sig ned i jämnhöjd med barnet, bekräftar dens känslor och förklarar VARFÖR barnet måste göra som man säger... ja; då verkar de flesta tycka att man daltar onödigt och att man är en svag förälder (med innebörden att svaghet är något negativt). Ja, det är som om det generellt i vårt samhälle anses vara bättre att vara aktoritär än "mjuk". Men är det verkligen det bästa FÖR BARNEN, undrar jag.
 
Ibland tycker jag att det verkar som att föräldrar anses som DUKTIGA när de "har pli på" sina barn; när omgivningen ser att barnen snällt sitter på sin stol på kaféet och äter utan att prata för högt, och utan att då och då gå ifrån bordet, klättra upp i förälderns knä eller göra störande ljud genom att blåsa bubblor i mjölken och gnälla över något?
 
"Mitt barn skulle då aldrig få göra så!", verkar många tänka när de ser någons barn vara "stökiga" vid matbordet... "Varför inte?", kan jag jag själv tänka som svar. Okej; det finns säkert bra argument på den frågan: Barnet får inte i sig tillräckligt med mat om hen gör så. Det blir inte lugn och ro vid matbordet, vilket kan vara jobbigt för övriga närvarande. Etceteta. Jag själv brukar ofta säga till våra barn att gå tillbaka till sin plats om de är på vift från stolen framför dens tallrik, men jag vill inte styra barnen ALLT för mycket. Innan jag säger till dem vad de måste göra och hur de måste beté sig, vill jag ställa mig frågan: Varför säger jag åt dem att göra på ett annat sätt? Är denna regel nödvändig och vem är regeln till för?
 
Vad behöver vi lära våra barn? Att utan ifrågasättande göra som en ledarfigur säger? Att aldrig gå emot strömmen och vara "jobbig"? Att man som "ledare" inte bör ändra en regel om någon kommer med ett vettigt skäl till varför regeln bör ändras? Att man inte ska lyssna på andra?
 
Jag menar med detta inte att barn behöver få full frihet att göra som de vill. Ibland säger även jag "Gör inte så! Därför att jag säger det!" och ibland händer det att jag skriker till mina barn, men jag tror att det är bättre att berätta för barnet varför det inte får göra på ett visst sätt och att inte skrika åt ett barn och att bekräfta barnets känslor och åsikt även när man inte tänker kompromissa det allra minsta från det som man just har sagt: "Jag hör vad du säger och ser vad du känner och jag känner med dig, men jag kommer inte att ändra mig. Du får ändå inte göra som du vill gällande detta". Och jag tror att man ibland kan man behöva höja rösten och låta arg och bestämd, men jag tycker att det är fel att göra det i onödan; innan barnet ens en första gång har argumenterat emot. Jag tror på alternativet att första gången som ett barn gör något dumt (exempelvis leker med maten, om nu det är något fel med det...), bör man först "säga till" barnet på ett lugnt och vänligt sätt. Om barnet då inte lyssnar, kan man kanske börja låta irriterad och aktoritär, men inte förrän barnet har fått veta att den gör något fel. Om barnet sitter i godan ro och inte har en aning om att den gör något dumt och någon då plötsligt argt skriker till, har ju barnet inte ens fått en chans att ändra sitt beteende innan den får skäll. Det tror jag kan inge en känsla av skam och vara mer eller mindre skadligt för barnet. Nej, mer respekt än så, tycker jag att både barn och vuxna förtjänar!
 
Detta är mina tankar om detta. Om du vill kan du alltså även läsa Clara Lidmans krönika om ämnet. http://www.expressen.se/kronikorer/clara-lidstrom/deras-livsluft-ar-att-gnalla-pa-dagens-odugliga-foraldrar/
 
Jag tycker även att man i vardagen ska försöka att respektera andra föräldrars "uppfostringssätt" (vilket ord, förresten...), ifall föräldern inte gör något som kan vara uppenbart skadligt för barnet. De allra flesta föräldrar gör väl så gott som de kan och en del föräldrar gör "si" och en del föräldrar gör "så"... Det är väl ingen fara med det?! Jag tror att det kan göra mer skada än nytta att säga till en mamma eller pappa vad man anser om dens metoder, kanske särskilt nyblivna föräldrar. De växer nog in i det snart, ska ni se, tänker jag. Varför påpeka små detaljer om det inte är något som verkligen är till skada för barnen? Det är en annan sak att diskutera uppfostran i allmänhet, som jag gör nu. Men i VARDAGEN; låt föräldrarna vara föräldrarna, liksom! Påpeka inte för dem hur de hellre bör göra! Man gör ju så gott man kan och som man själv tror är bäst. Förstår ni hur jag menar?
 

Kommentarer

Postat av: kram karro

Publicerad 2017-03-19 12:51:11

Jag håller med, jag tror det är viktigt att prata med barn och på så sätt få dom att förstå varför man inte ska göra vissa saker. Som om att istället bara skrika åt sitt barn att de ska sitta still och vara tyst på tex. bio. Förklara att man stör de andra som vill se filmen genom att inte vara tyst. Fast det finns många föräldrar som helt enkelt bara struntar att säga till sina barn att visa hänsyn till andra och det tycker jag inte är okej.

Svar: Om något barn tar för lite hänsyn till andra, tycker jag med att dens förälder ska säga till barnet (på ett bra sätt), men att man till en viss gräns bör ta hänsyn till att "barn är barn" (att de t ex kanske gärna är mer stojiga än vuxna). Men barnet lan ju även behöva lära sig att ta hänsyn till gruppen. Om barnet t ex aldrig låter någon annan prata, så skulle jag absolut be barnet att ändra sig (t ex om barnet en längre stund skriker och stökar för mycket vid fikabordet och de övriga vill ha lugn och ro). I en mataffär brukar jag dels låta mina barn springa/gå omkring runt och mellan alla hyllplan, men säga till dem att inte vara högljudda och att akta så att de inte krockar med någon och att inte gå iväg längre bort än att de kan se mig (för att jag då kan se och hålla koll på dem). Det brukar fungera bra (kanske på grund av att deras personligheter är relativt lugna?). Frihet att vara barn, men att de måste ta hänsyn till andra. Skulle det inte alls fungera, skulle jag undvika att ha dem med mig i affären... om det vore möjöigt för mig att handla under ensamtid. Typ så tänker JAG.
Marita Lundqvist

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela