bloggeribloggera.blogg.se

"Hej hopp, min sköna! Vill du dansa i det gröna?"

 

Det brukade min pappa ibland sjunga när jag växte upp, med bus-glimt i sina ögon. :)

 

Nu är min pappa "till åren kommen" ;) och min mamma med och jag, jag är (vilket jag har lite svårt att förlika mig med, faktiskt), snart fyrtio år (om tre år). Jag minns när jag ibland skojade lite med en kompis, som var mycket äldre än mig. Han var kring fyrtio år då, tror jag, kanske lite mer. Jag skämtade ibland om att han var "gammal" (jämfört med mig) och kunde då se på honom att han tydligen blev lite stött (vilket förstås inte var min mening). Jag kunde då inte riktigt sätta mig in i och förstå att det kan vara SÅ känsligt med ens ålder: Jag skämtade ju bara...! Men NU förstår jag det...

 

Vårt samhälle är ganska så rejält åldersfixerat, tycker jag. Tycker inte ni det, eller har jag fel? Jag antar att orsaken är att samhället är uppbyggt på att vi samhällsmedborgare förväntas att så mycket som möjligt bidra till samhällsekonomin, för att hela samhället ska fungera så bra som möjligt. Vårt samhälle är ju i princip uppbyggd på pengar och även på att det helst ska ske en tillväxt av ekonomin. Och de unga människorna är, jämfört med de gamla, mer värda att satsa utbildning på och mer värda att ge en anställning (förutsatt att de ändå har någon slags erfarenhet samt inte tänker vara så värst mycket föräldralediga eller sjuka), eftersom dessa kommer att bidra ekonomiskt under många år framöver, till skillnad från någon som snart kommer att gå i pension. Ja, typ så fungerar ju vårt samhälle och jag antar alltså att det bland annat är därför som vi; du(?) och jag liksom... värderar ungdomlighet som någonting bättre än att man "är till åren kommen".

 

I reklamen för till exempel kläder visas mest unga människor, antagligen för att man vill rikta sig till dem som man tror är mest intresserad av att köpa de produkter som visas. Kanske att man försöker spela på ungdomars förmodade större osäkerhet på om de duger och på vem de är. (Jag bara gissar nu.) Typ: "Vill du bli så här självsäker och snygg och sexuellt attraktiv, så köp dessa kläder!" (På tal om det är klädreklamen på tv ofta så anspelande på sex, tycker jag, kanske särskilt reklamen för kvinnokläder, att jag ibland undrar om de verkligen riktar sig till heterosexuella kvinnor och inte främst till heterosexuella män... och om inte en reklam som är utformat på ett sådant sätt gör att många av de som ser reklamen INTE köper kläderna, eftersom de tänker att de inte kommer att kunna se lika smala och "perfekta" ut i de kläderna som de i tv-rutan gör.) Hur som helst...:

 

Samhället verkar som sagt anse att unga människor är mer värdefulla än vad gamla människor är. Och man behöver inte vara särskilt mycket gammal för att man inte längre räknas med till lika stor grad som tidigare, åtminstone när det gäller att satsas på i arbetslivet. Jag vet inte om det är sant, men jag tycker själv att det verkar som att det är så. Har jag fel? Jag hoppas det!  Men i dag sägs ju att fyrtio är det nya trettio, så det kanske har blivit lite bättre... Eller så beror den frasen bara på att det i dag är lättare att se ung ut längre upp i åldern än vad det var förr, eftersom fler än tidigare har möjlighet att skönhetsoperera sig och dylikt, samt att medelålders i dag brukar klä sig som yngre, vilket kanske inte var fallet förr i tiden.

 

Denna ungdomsfixering i samhället ökar antagligen risken för så kallade ålderskriser. Man kan man ju känna sig stressad och orolig och deppig när man har blivit en viss ålder, som man tycker är "lite gammal". Det välkända uttrycket "trettioårs- eller fyrtioårskris". Man kanske önskar att man hade gjort mer under sitt liv hittills eller undrar om man har gjort tillräckligt och kanske undrar om man kommer att hinna resten av det som man absolut skulle vilja göra under resten av sitt liv. Man kanske har börjat att få rynkor, vilket kan kännas svårt att förlika sig med, och man ser skillnad på ens egen hud och de ungas slätare utseende. Man kanske har börjat att få diverse krämpor, kanske ont i knäna för att man har burit sina barn lite för mycket eller ont i ryggen på grund av att man har arbetat med något fysiskt eller med något stillasittande jobb i tillräckligt många år för att ganska oundvikligt börja få ont i ryggen, så att säga... Och detta är något NYTT för en och kan upplevas som något negativt och ta lite tid att helt acceptera.

 

Ålder....

 

Även om jag kan gissa mig till och FÖRSTÅ varför vårt samhälle i stort värderar unga ( under fyrtio??) mer än äldre, så förstår jag det samtidigt inte helt. En individ är ju ändå just en unik individ. En människa. Och vare sig om man är fem, 25, eller 100 år, så har man något gott att ge någon annan. Och även om man inte kan... liksom PRESTERA någonting, så ger man någonting bara genom att helt enkelt VARA DEN PERSON SOM MAN ÄR. Det tror jag är viktigt för var och en av oss att tänka och att vara medveten om för att känna att man duger, att man är värd någonting, att man är älskad och lika bra som någon annan, oavsett ålder.

 

Samhället är dessutom ganska GRUPPERAT åldersmässigt, tycker jag. Visst är vi människor i olika faser i livet. En tonåring håller på att som bäst försöka upptäcka livet och att ta reda på vem hon är och vad hon ska göra under sitt liv, medan en medelålders eller en "gammal" människa kanske funderar över andra saker. Ändå tror jag att man kan ha mer gemensamt än man tror, med en som är i "en helt annan" ålder än en själv. Jag tror att en tonåring kan ha visdomar att delge en förtioåring och inte enbart tvärtom och att en sjuttioåring kan ha mycket att samtala med en trettioåring om.

    Förr i tiden umgicks kanske äldre och unga mer än i dag...?

 

Tja... det var lite tankar om ålder som jag i dag ville delge. Vad tänker ni om saken? Det vore intressant att veta.

 

Kram från Mita!